Livrädd att fastna här.

Nu känner jag att det är dags, dags att slå ut vingarna igen.
Det finns inget här som håller mig kvar, absolut ingenting...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0